En minut kan va en dag och en dag kan vara en minut.

Tiden är och kommer förmodligen alltid vara ett oförståeligt ting. Det märks främst under nya situationer och på nya platser. Förra veckan kändes som en månad och en dag på samma gång. Förra veckan åkte jag med ett gäng till Les Arcs för min andra FWQ tävling. Med Europakartan i knät och utan usb-sladd åkte vi genom otaliga Italienska vägtullar. Det är ingen billig historia insåg vi och konstaterade att hädan efter kör vi norrut. Vi körde in i Arc 1950, tog en parkeringsbiljett och hissen upp till Åkarmötet. Tro det eller ej, fransmännen kan fortfarande inte Engelska. Vi åkte därifrån med varsin bibb och mer konfunderande än innan vi gick in. Dagen efter åkte vi runt i Les Arcs gigantiska system och njöt av att snön täckte varje del av berget.

Ett åk kan kännas som en minut men just i krashen som om tiden stannat in helt. Första tävlingsdagen kändes det som att jag och mina nerver samarbetade. Att rikta energin in i det man ska göra är så viktigt. Jag försökte tänka på hur sjukt roligt det är att tävla och det verkade hjälpa. Jag var nöjd för att jag satsade och hoppade klippan i mitten av facet. Att det sedan visade sig leda till att jag senare på kvällen fick stå högst upp på pallen var nästan bara en bonus. Ännu en bonus var att jag fick vara med och köra den 4 stjärniga tävlingen senare till helgen. Jag doppade för kort och landade på en sten, för att åka in i en annan och volta ner en bra bit. Men jag är hel och en erfarenhet rikare.

Nu är jag tillbaka i Champoluc, ett snöigt sådant, för att åka skidor med ett bra gäng. Det kan även hända att det slinker ner en cappuccino och en bruschetta.

 

Be First to Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *